Strejker mot Iran av USA och Israel har återupptagit den mest följdriktiga energisäkerhetsfrågan i den globala ekonomin: störningar av olje- och gasflöden från Mellanöstern som passerar genom världens viktigaste energiknäpspunkt, Hormuzsundet. På spel står cirka 20 miljoner fat olja och petroleumprodukter per dag – ungefär en femtedel av den globala förbrukningen – plus all export av flytande naturgas (LNG) från Qatar och Förenade Arabemiraten, motsvarande cirka 20 % av den globala LNG-handeln. Sedan de första strejkerna den 28 februari har sjöfarten genom sundet avtagit till nästan stillastående.
Den omedelbara effekten på energipriserna har varit betydande. Oljepriset steg med cirka 8 % procent och det europeiska gaspriset med cirka 20 % på morgonen den 2 mars. Den-långsiktiga inverkan på energipriserna beror på hur länge fientligheterna varar och deras inverkan på sjöfarten genom Hormuzsundet. En kort konflikt skulle injicera en geopolitisk riskpremie på olje- och gasmarknaderna. En långvarig störning – kanske över flera veckor – skulle börja urholka lagren, begränsa logistiken och strama åt globala olje- och gasbalanser, med mycket större effekter på priserna.
Europa är mycket mindre beroende av Gulfolja och LNG än Kina, Indien, Japan eller Sydkorea, men det är inte isolerat. Olja och LNG är globala marknader: varje blockering av Hormuzsundet kan utlösa omedelbara prishöjningar som skulle drabba Europa oavsett dess begränsade fysiska import.
Europas mest uttalade sårbarhet är LNG. Om LNG-flöden via Hormuzsundet begränsas, skärps den globala spottillgängligheten omedelbart. Europa skulle då tvingas konkurrera med asiatiska köpare om flexibla laster på spotmarknaden – något som sågs under energikrisen 2021-2023. Detta skulle pressa upp de europeiska gaspriserna, särskilt eftersom Europa startade 2026 med mycket lägre gaslagringsnivåer än de senaste åren: 46 miljarder kubikmeter (bcm) i slutet av februari 2026, jämfört med 60 bcm 2025 och 77 bcm 2024.
Påfyllning av lager kan störas, vilket kan sätta press på industriella energikostnader i Europa. Högre gaspriser bidrar till kraftpriser och industrimarginaler, särskilt för gasintensiva sektorer-. Om olje- och gaspriserna stiger samtidigt kommer substitutionen att bli svårare, vilket kan utlösa en förnyad efterfrågan på kol och press för besparingar på efterfrågesidan.- Att uppnå Europas mål att sänka industriella energikostnader – en fråga som är kärnan i EU-ledarnas konkurrenskraftsproblem – kan bli mer komplicerat.
När det gäller olja är Opec+-beslutet den 1 mars att höja produktionen i ett försök att lugna marknaderna verkligen viktigt. Internationella energiorganet kommer att besluta om de ska tillåta sina medlemsländer att kollektivt använda de 90 dagars import-motsvarande oljelager som de måste hålla i händelse av allvarliga oljeförsörjningsavbrott.- För närvarande överväger inte USA att släppa olja från sin stora strategiska petroleumreserv (den amerikanska aktien överstiger IEA-kravet), vilket signalerar att Washington tror att varje prisstegring kommer att vara begränsad.
Om de inte redan har gjort det, bör europeiska beslutsfattare förbereda beredskapsplaner i händelse av en långvarig konflikt i Mellanöstern. När det gäller gas bör EU-kommissionen samordna med EU:s regeringar om-försörjningssäkerhetsåtgärder- som ska implementeras- i händelse av enorma prisökningar eller brister. Dessa skulle kunna inkludera: i) övervakning av LNG-marknader för att förstå omfattningen av eventuell avledning av laster till Asien, och anta alla möjliga alternativ för att säkerställa försörjningstrygghet; ii) utarbetande av en EU-strategi för att minska efterfrågan på gas-; iii) mer samordnade påfyllningsoperationer för gaslagring under de kommande månaderna, för att säkerställa kostnads-effektivitet och försörjningstrygghet för nästa vinter (för vilken återfyllningen börjar på våren).
För Europa är den förnyade USA/Israeliska konflikten med Iran en påminnelse om att i en strukturellt stramare och mer globaliserad gasmarknad är fragmentering kostsamt. De försiktighetsinstrument som infördes under energikrisen, inklusive samordning på EU-nivå av påfyllning av gaslagring och gemensamma ansträngningar för att stärka försörjningstryggheten, bör bevaras – inte avvecklas.
Situationen förstärker också en mer grundläggande poäng: Europas exponering för geopolitiska chocker förblir rotad i dess fortsatta beroende av importerade fossila bränslen som handlas på volatila globala marknader – även om det har flyttat beroendet från Ryssland till andra leverantörer, inte minst USA. Istället för att bromsa omställningen med låg-koldioxidhalt visar de nya spänningarna att utbyggnaden av rena, inhemskt producerade energikällor bör påskyndas. Endast genom att minska det strukturella beroendet av import av olja och LNG kan Europa varaktigt skydda sin ekonomi från återkommande externa chocker.
